Terapi är den finaste gåvan jag kan ge mitt framtida barn

När jag träffade min sambo för 3,5 år sedan trodde jag att jag hade klurat ut mycket av mina barndomstrauman och mönster som satt sig i ryggmärgen. Men när kärleken slår till hårt och man träffar en person som ser en för den man är, ja då händer det mycket inombords. Cristoffer, min sambo, blev verkligen som min spegelbild och allt skit jag länge behövt ta itu med kom upp till ytan. I samma veva gick jag även igenom en enormt påfrestande period på jobbet där stressen och pressen självklart påverkade mina känslor och skakade om min självkänsla. Efter ett tag kände Cristoffer att han inte kunde vara den hjälpen jag behövde. Det bästa, och manligaste, han kunde gjort, gjorde han: Bad mig att fundera på om terapi kunde hjälpa mig. Jag hittade snabbt en samtalsterapeut som jag gick till varje vecka i ett halvår. Vi la barndomspusslet och jag fick utlopp för alla mina känslor. Jag vill påstå att ALLT det jag tampades med kokades ner i känslan att inte vara tillräcklig, inte vara good enough.

Jag är verkligen inte en av dem som haft en tuff uppväxt. Jag har heller inte varit med om något större trauma/specifik händelse. Men bara för att mina föräldrar inte var missbrukare eller jag blivit våldtagen, betyder det inte att jag inte behövde hjälp. Vi har alla rätt till att leva lyckligt och må bra. Mina osäkerheter och min dåliga självkänsla berodde på en rad olika saker. För det första är jag en känslomänniska och behövde kanske en helt annan uppfostran än min syster. När jag tänker tillbaka så minns jag att jag fick höra mest bra grejer om mitt yttre eller det jag presterade och inte det som gjorde mig unik eller älskvärd, något som såklart var en okunskap hos mina föräldrar, och så som de hade blivit uppfostrade. Förutom detta var jag ett blygt barn som nog hade behövt stöttas/pushas lite mer att ta för mig bland folk, lära mig att det är okej att inte alltid vara duktig och lära mig att ta konflikter och framförallt allt att inte behöva andras godkännande för att själv känna mig bra nog. Alla dessa osäkerheter och den krakelerade grund jag stod på uttryckte sig på flera sätt i min nu vuxna kärkeksrelation. Jag tampades med svartsjuka, behov av konstant bekräftelse, tog konstruktiv kritik personligt osv, osv. Innan terapin VISSTE jag om allt jag behövde jobba på och jag hade pinpointat alla orsaker till dessa mönster/beteenden. Men att veta allt detta gjorde mig ingen nytta. Att prata om det var nyckeln till frihet.

När jag sitter här och skriver, känner jag det där lugnet, den där tryggheten att ”yes, fan vad bra att jag jobbade så hårt med min mentala hälsa där och då”.  Det jag tror att alla måste göra är att prata med en professionell person, låta orden rulla ut ur munnen, känslorna uppdagas och insikterna uppstå. Det som fick mig att känna starka känslor i fåtöljen hos min terapeut var ofta helt oväntat, sådant som jag aldrig hade tänkt på tidigare eller helt enkelt förträngt. Det var just DE stunderna som sakta men säkert läkte sår efter sår.

Men terapi är inget mirakelmedel. Precis som du måste gå till gymet och träna för att bibehålla din kondition och blir starkare, måste du nästan dagligen ha med dig de verktyg du får i terapin. Jag försöker alltid stanna upp och reflektera över mina känslor och tankar. Blir jag t.ex. triggad av något en person säger, riktar jag mig direkt inåt och vill förstå vad det är hos personen eller det han/hon sa som gör mig irriterad/ledsen/arg/besviken. Det är i dessa känslor som vi ALLTID kan lära oss något om oss själva.

Så oavsett hur stort eller litet sår du har inom dig, prova att gå till en psykolog, terapeut, life coach eller annan person som kan guida dig till läkning. Börja med en träff och ta det därifrån. Det är varken rätt eller snällt att lägga förväntningen på en nära vän, sambo eller familjemedlem att hjälpa dig dit du vill. Vad som blev så himla bra när jag började gå i terapi var att jag fick utlopp för allt under den där timmen varje vecka. Samma kväll pratade alltid jag och min sambo om det jag och terapeuten hade pratat om, de insikter jag fått och de frågor som hade uppstått under dagen. Jag märkte hur jag kunde prata ”nyktert” med Cristoffer om mina känslor och de framsteg jag gjorde på ett lugn, sansat och positivt sätt. Innan jag började gå i terapi var jag alltid i upplösningstillstånd med honom och det gjort varken mig eller oss något gott (även om jag såklart känner till 100% att jag alltid kan gråta ut hos min kära kille).

Att ta itu med alla mina osäkerheter och känsla av otrygghet är den finaste gåva jag har gett mig själv, min relation och mitt framtida barn. Jag kommer kunna vara den trygghet hon behöver och lägga all den energi på henne som hon förtjänar istället för att deala med mina problem. Jag kommer kunna ge henne de verktyg hon förtjänar att växa upp till en stark, trygg, säker och energisk tjej. Man är och SKA ALDRIG sträva mot perfektion, utan en inre trygghet och vetskap om att ”jag är bra nog precis så som jag är”.