Jag tror att varenda gravid tjejs största oro är missfall. I somras blev jag gravid, men fick tyvärr missfall i vecka 7. Jag minns att jag kammade Familjeliv och bloggar på missfalls-berättelser. Även om jag visste hur vanligt det är med missfall, så var det ändå betryggande att läsa andras stories. Så nu tänkte jag dela med mig av hur jag upplevde mitt missfall i förhoppningen om att det kan hjälpa dig som läser.
Jag har alltid vetat att jag vill ha barn, men aldrig varit den tjej som längtat efter det. Hade jag väntat några år till hade den där känslan av att ”nu är det dags!” nog aldrig blivit starkare. Vissa skojar om att det ”rycker i äggstockarna” när de träffar andras barn. Det är dock aldrig något jag känt! Utan för mig har det mest handlat om att jag inte vill bli gammal utan en egen familj. Jag vill uppleva en graviditet och vara med om en förlossning. Jag vill skapa ett kärleksfullt litet barn med den jag älskar. Jag vill ta allt jag lärt mig om mig själv, min uppväxt, mina insikter och min personliga utveckling och göra mitt yttersta för att vårt barn ska få en ännu bättre grund att stå på än vad jag fick. Jag vill känna hur det känns att älska något så stort som ens eget lilla barn. Så strax innan sommaren sa vi ”äsch nu kör vi!”. Såklart har barn varit ett återkommande tema i vårt nu 3,5 åriga förhållande och just där och då kände vi att vi som par och individer kommit till den plats vi vill vara på för att kunna ge ett barn det fokus och den kärlek hen förtjänar 🙂
Chockade var vi att det tog sig direkt, sjukt nog samma dag som jag hade givit blod. Så med en halv liter mindre blod i kroppen blev jag på smällen (sjukt utryck ändå?!). Lite smått oförberedda började vi för varje dag som gick bli mer vana vid tanken. Jag hann till och med ladda ner Preggo-appen och klicka hem lite böcker om graviditet och föräldraskap. Jag hann tänka på hur det skulle vara att berätta för nära och kära, berätta för jobbet, tänka ut datum jag skulle gå på mammaledighet och på resan till Vietnam vi skulle behöva avboka i februari. Dock hann jag bara vara medveten om graviditeten i cirka tre veckor innan missfallet var ett faktum.
Jag var bara i vecka 7, men när alla förväntningar, drömmar och förhoppningar går i kras och ens kropp är med om något så omvälvande, så blir det otroligt jobbigt. Jag tror att alla upplever en sorg, mer eller mindre, när de går igenom ett missfall.
Dagen jag fick missfall gick jag och tränade på lunchen. Precis när jag sitter i en sån maskin där kan träna båda insida och utsida av låren så känns det som att något brister i livmodern precis när jag tar i och pressar låren utåt. Jag vet att missfall kan bero på tusen orsaker. Kanske började graviditeten på helt fel sätt, samma dag som jag gav blod (de rekommenderar att man inte ger blod när man försöker bli gravid), eller för att jag började med folsyra först efter jag blivit gravid (man bör börja med folsyra innan man blir gravid för att bygga upp en depå som fostret kan ta av), eller p.g.a. ett kromosomfel, eller för att jag blev full på midsommarafton (innan jag visste att jag var gravid) eller helt enkelt för att jag tog i för hårt på gymet. Av alla känslor man går igenom under ett missfall, så tror jag att ALLA någon gång tänker ”vad gjorde jag för fel?!”. Det är nog största orsaken till varför så få vågar pratar om det. Skammen. Jag tror starkt på att allt händer av en anledning, men även jag ifrågasatte mig själv under dagarna efter missfallet. Om du läser detta och själv går igenom ett missfall så kan jag bara säga: klandra inte dig själv. Allt händer faktiskt av en anledning. Det kommer ett litet barn när han/hon är redo och det kommer alltid något positivt av en så hemskt upplevelse som ett missfall.
Efter att det högg till i livmodern fortsatte jag träna lite. När jag sedan gick till Coop efter gymet började jag dock känna mig rätt yr. På väg hem från Coop började det kännas som kraftig mensvärk. När jag kom hem föll jag ihop på soffan och hade ont och kände mig yr. Minns att jag började gråta också. Jag tror att jag någonstans kände att det här inte kändes bra. Efter ett par timmar började blod komma när jag satt på toaletten. Jag ringde 1177 och de sa att det inte finns mycket att göra. Det är ju vanligt med blödningar under graviditeten, så jag fick helt enkelt vänta och se om detta fortsatte eller inte.
Men varje gång jag gick på toa fortsatte jag blöda ganska rejält. Det fanns också klumpar i blodet vilket kan vara en indikator på att blödningen beror på ett missfall. Jag har för mig att hoppet om att detta INTE var ett missfall fanns kvar till dagen efter. Men när det kom ut, vad jag tror var hinnsäcken, så förstod jag att det var kört. Under de fyra dagar jag blödde var jag såklart helt förstörd. Man känner konstant den där sorgen samtidigt som man behöver hantera det påfrestande som kroppen utsätts för. Man kan inte förstå att det finns så mycket blod som måste ut och hela livmodern pulserar. Det känns som att livmodern sitter på utsidan av kroppen. Man är bara så himla känslig, ledsen och sårbar.
Jag lät mig själv vila och gråta så mycket jag bara kunde. Även om jag hade repat mig rätt bra, både fysiskt och känslomässigt, på under två veckor, så sköljde sorgen över mig då och då. Då lät jag mig själv bara gråta ut det, oavsett om jag var hemma eller ute på stan. Det är läkande att gråta och inget man ska skämmas över.
Kort därefter började vi försöka igen. Jag insåg att jag VERKLIGEN ville bli gravid igen, så fort som möjligt, och blev nästan lite smått besatt av tanken. Beställde hem ClearBlue Advanced fertilitetsmonitor som under semestern på Mallis visade i två dagar att jag var fertil. Och det var på så vis jag blev gravid igen – endast fem veckor efter missfallets start!
Nu när jag sitter här och skriver, redan i vecka 22 av min andra graviditet på kort tid, så ser jag bara missfallet som en lärdom och positivt. Ja, det var skitjobbigt där och då. Men hade det inte varit för missfallet så hade jag nog inte uppskattat denna graviditet och vår framtida lilla tjej lika mycket. Kroppen och livet är skört och jag tog nästan för givet tidigare att jag inte skulle behöva vara med om ett missfall, jag som tog hand om min kropp så väl! Jag menar jag drack ju mina gröna juicer, tränade och sov bra. Stressen hade jag minskat på massor jämfört med tidigare år. Att även gå igenom en så rå händelse som ett missfall faktiskt är, tillsammans med sin partner, fick oss att komma ännu närmare varandra.
Jag tror att en själ valt mig och min kille som föräldrar, men som inte hade alla förutsättningar och blev fysiskt stark i somras. Men nu växer hon med nya tag och gör oss till en liten familj om bara 4 månader <3
Alla missfall ser olika ut och långt ifrån alla har lika lätt att bli gravida igen. Men jag tror att det är superviktigt att hålla kvar vid hoppet ändå. Hoppet är det enda vi har när allt känns tungt och kanske det enda som faktiskt hjälper dig att bli gravid igen.
Har du också gått igenom ett missfall? Berätta om dina erfarenheter i kommentarsfältet!